Dag 25

Idag sov vi läääänge och började dagen med riktigt GOTT kaffe, en perfekt påskpresent vi fått. Sen...ja, fixade skolpapper, skypedejtade, blev bortglömd av mor, var bakisynkliga, hade relationsterapi (vi måste vårda vår relation ömt nu när vi ska bli sambos), åt asgod burgare och tog långpromm. På kvällen hade vi högläsning om kidnappningen av Siba-Fabian.

Okej, nu över till det viktiga- den stora bekännelsen! Vi hade lite mer högtflygande planer inför påskfesten än vad som framkom igår. Syster DDR och jag repade in två knutna nävar-låtar varav en hade tillhörande koreografi.

"Fisken behöver vatten och blommorna söker jord, folkets massor måste ha ett kommunistparti. Mao Zedongs tanke är solen som aldrig ska gå ner"

Ja, ni kan ju tänka ut själva hur fint det hade varit. Grejen är att när vi kom till festen och insåg att det var så många nya människor så bangade vi. Ägget kändes liksom nog. Sen var det ju en sak till.....


Den här lille rackarn var ju med också, med tillhörande DDR-mur och kyckling i papier mache. Känns ju som överflödig information, men det är självaste Mao. Baby Mao! Han och hans tillbehör fick dock stanna i sin påse och ligger nu gömda under våra kamraters säng. Vi pallade inte ge det. Det platsade inte riktigt i allt som var så uppstyrt och fint. Ibland känner till och med en Kollontaj sina begränsningar.

L och F: Ni kan ju ta fram lille Mao o hälsa från oss. Vi är inte knäppa i huvet, bara lite blyga ibland. Tack för kaffet!!